Jag har försökt att hålla min blogg ganska opersonlig eftersom jag inte vill använda den som en dagbok.. alla behöver ju inte veta vad som pågår i mitt innersta... men ibland glider det förbi lite mer personliga inlägg och idag är det dags för ett sådant..
Jag tycker att jag kräver väldigt lite för att vara lycklig, jag behöver inte någon som säger att dom älskar mig mer än allt annat, visst hade det varit nice men det är inte något jag behöver för att känna mig glad. För mig är det viktigt att umgås med folk jag gillar och som får mig att må bra. Jag kan bli jätteglad för väldigt små saker, som att till exempel en komplimang eller av att jag känner att jag gjort något att vara stolt över. Tyvärr är det lika enkelt för mig att bli ledsen och osäker igen... Tidigare händelser i mitt liv har fått mig att tvivla på mig själv och när något gör att jag känner mig osäker kommer allt tillbaka igen. Jag har väldigt bra intution och känner på mig om något inte är som det ska, tyvärr är det inte bra saker... Jag oroar mig och tänker way too much... När en sak har börjat störa mig så kan jag inte tänka på något annat. Jag har dessutom lätt för att gråta och det behöver inte bara vara för att jag är ledsen, jag gråter när jag är arg och glad också. Nu var det ganska längesen jag grät ordentligt, det har mer varit en liten tår som stannat kvar och fuktat ögat.. för inte så längesen blev jag så arg som man kan bli och jag grät inte, istället ville jag bara slå någon. Det förvånar mig lite, jag är absolut inte våldsbenägen men det hade varit såå skönt att få ut agressionen.
Jag måste få prata ut om saker som stör mig, annars kan jag inte gå vidare utan att grubbla en massa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar